Hög tid för regeringen att ta tag i frågan – ett inlägg i debatten om forskningsråden och forskningsfinansiering

Jag har med intresse följt debatten om de statliga forskningsrådens vara eller icke vara, som denna gången startade med en debattartikel där författarna Patrik Hall och Ulf Sandström föreslog att råden skulle avvecklas helt och alla medel överföras till universitet och högskolor. Det finns enligt författarna inga belägg för att rådens verksamhet med fördelning av medel till program och projekt i konkurrens är kvalitetsdrivande, tvärtom innebär de omfattande arbete med ansökningar och institutionaliserade ordningar för bedömningar av ansökningar till grund för tilldelning av medelhöga transaktionskostnader och kvalitetsproblem för svensk forskning.

Mot denna bild har framförts invändningar från olika håll. Välkända argument för betydelsen av externfinansiering och för konkurrens om tillgängliga medel har vädrats. Ett bekymmer är att debattörerna för och emot, som rimligtvis borde utgå från samma faktaunderlag, kommer fram till helt olika slutsatser. Ska vi få ordning på debatten och ge våra utbildningspolitiker och andra beslutsfattare ett användbart underlag, måste alla först enas om vad som är fakta i målet. Den här debatten ger ytterligare stöd för resursutredningens förslag att inrätta en oberoende analysenhet.

Min bedömning är att andelen externfinansiering sannolikt är alldeles för hög och att medel måste omfördelas till basanslag. Steget till att helt avskaffa forskningsråden är däremot väldigt långt och mycket tveksamt. Konkurrens och möjligheter till jämförelser med andra har upp till en viss nivå sannolikt betydelse för kvalitet och är kvalitetsdrivande. Men som sagt, jag skulle gärna vilja ha robusta underlag för att uttala mig säkert.

Några saker i sammanhanget är jag dock väldigt säker på. Påståendena att ledningarna för universitet och högskolor inte skulle klara av att fördela resurser effektivt, och använda dem till strategisk utveckling av lärosätet är ogrundat, ja rent av tramsigt. Det finns naturligtvis starka kollegier och svårigheter kan finnas att göra viktiga prioriteringar, men att dra alla över samma kam är osakligt och otillbörligt, liksom det svepande påståendet om ledningarnas maktfullkomlighet. Skärpning! Eller, stå för åsikten och precisera vilka lärosäten och ledningar som avses!

Jag är också helt säker på att de statliga forskningsrådens fördelning av resurser osakligt missgynnar de nya universiteten och högskolorna. Medan de nya universiteten och högskolorna knappt har fyra procent av anslaget från de statliga forskningsråden har de närmare elva procent av landets samlade bibliometriska index. De statliga forskningsrådens, och då framför allt Vetenskapsrådets, tilldelning avspeglar således långt ifrån kvaliteten på svensk forskning mätt, i brist på bättre mått, med bibliometriskt index. Någonstans går det fel i bedömningen av ansökningar. Kan det vara så att universiteten har en starkare ämnesinriktning som premieras av Vetenskapsrådet, medan de yngre lärosätenas flervetenskapliga inriktning missgynnas? Stämmer detta är det mycket allvarligt med tanke på de sammansatta problem vi har att hantera för att nå målen i Agenda 2030. Hall och Sandström ställer frågan hur de mindre lärosätena kan tolerera den situation som råder, det gör vi inte heller, men regeringen lyssnar inte på oss.

Vi behöver reformera vårt forskningsfinansieringssystem. Vi presterar helt enkelt inte lika bra som jämförbara länder. Som sagt, jag menar att Hall och Sandströms förslag är för långtgående, samtidigt är många av motargumenten mycket tunna. Det är dags för regeringen att ta tag i frågan och utreda hur det är, och baserat på det redovisa hur det bör vara och därefter reformera systemet.

1 Kommentar

  1. Mats Viberg

    29 maj, 2019 at 23:55

    Tack Björn. Klokt, sakligt och balanserat som vanligt!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte.

*